Jag sjunger, som ni vet, ofta på begravningar. Det är inte alla som förstår mitt yrkesval, men för mig är det något av det finaste jag vet. Svårt, ja, men tillfredsställande på ett djupt medmänskligt vis. Att arbeta med något som ger så mycket tillbaka är meningsfullt på riktigt.
Förra veckan blev jag blixtinkallad till ett avsked. Den korta förberedelsetiden vässade alla mina sinnen och adderade även lite extra nerv. Jag skulle ju lära mig en helt ny sång, fräscha upp minnet kring en annan som jag bara sjungit en gång tidigare och dessutom lära mig den engelska texten på en tredje. Men jag hade den alltid lika trygge och kompetente Joachim Olsson på piano bredvid mig och kunde släppa allt och bara koncentrera mig på att leverera. Det gick bra, det kunde även jag känna.
Ändå fick nedanstående text mig att gråta av rörelse:
”Musiken under ceremonin var så fin. Solisten var underbar, framförallt Bridge over troubled water, då slutade jag att gråta och satt bara och log så vackert hon sjöng. Det fick jag aldrig tillfälle att framföra till solisten så talar du med henne får du gärna framföra det!”*
Ja, ni förstår kanske nu vad jag menar med meningsfullt. Och varför jag är så djupt tacksam för att jag får göra det.
Här är en inspelning av Bridge over troubled water som jag gjorde med P-O Nilsson våren 2016.
* Till begravningsrådgivaren, från dottern till den avlidne.